Varken Mer Eller Mindre, Bara Jag... Linda

I söndags den 7/10 gick jag och la mig 10 på kvällen helt oventande om vad som komma skall. Jag hade lite molande värk i magen men det hade jag haft några andra dagar utan att det blev något så jag vågade inte hoppas för mycket. Jag vaknade kl 1 igen av att Andy kom in och la sig...då hade jag fortfarande den värken men den hade inte blivit intensivare dock kom det blod vilket gjorde mig skiträdd. Jag ringde till förlossningen som lugnade mig med att det var helt normalt och att jag skulle gå och lägga mig igen. Lättare sagt än gjort.. jag kunde inte somna om utan satt vaken resten av natten. Ungefär vid 5 ökade värken och det började kännas annorlunda. Jag förstod att nu vad det på gång men har hört att det kan ta mååånga timmar innan det händer något så jag tog inte så allvarligt på det. 05.30 ringde Andys klocka, jag sa då till honom att jag hade värkar och vi diskuterade om han skulle köra till jobb eller inte, kom fram till inte då han jobbar 40 min iväg.  Klockan 6 hade värkarna blivit riktigt intensiva och vid halv 7 ringde jag förlossningen igen då jag hade såå ont. Dom tyckte jag skulle avvakta lite till. Klockan 7 hade jag så ont så jag kunde inte sitta, ligga, stå eller gå. Nu får det vara nog sa jag till Andy, vi åker in. Bilfärden upp till förlossningen har nog varit den värsta i mitt liv, jag hängde i handtaget ovanför dörren samtidigt som jag skrek på alla bilar haha. Väl inne på sjukhuset kunde jag i princip inte gå längre..Andy fick asa mig upp där jag blev omhändertagen direkt. Intensviva värkar och fullt öppen. Jovisst här har vi en som inte åker in för tidigt i alla fall ;)  07.20 checkade vi in på förlossningen, 07.45 gick vattnet, 08.40 började mina krystvärkar, 10.45 föddes lilla Ella och 14.00 opererades min moderkaka bort. Hej och hå...inte många timmar men ack så intensiva!

 

Eftersom jag var helt öppen när vi kom in kunde jag i princip inte få något annat än lustgas. Till en början tyckte jag att det var jätteobehagligt men man inser ganska snabbt att det är ens bästa vän! Det var inte förrän lustgasen gjorde sitt som jag kunde lägga mig ner, innan dess kunde jag inte göra annat än att stå framåtlutad på sängen.

 

Andy var verkligen ett jättejättestort stöd under tiden och hans hand fick en hel del kramptag men han stod ut ;) Barnmorsan Sirpa, Barnmorskestudenten Christina och undersköterskan Pia var guld värda! Jag kan inte namnet på någon av dom som var med på min operation för då var jag hysteriskt rädd men även dom var

guldvärda!  Minns i alla fall narkossköterskan Pelle som var i min ålder och som klappade på min hand hela tiden för att lugna mig :) Alla på BB var jättesnälla och tillmötesgående så summan av kardemumman är under min sjukhusvistelse fick jag träffa trevliga människor :)

 

Om det inte hade varit för operationen efteråt hade man väl kunnat säga att jag hade en ganska smidig förlossning. Dock tyckte jag tiden efteråt var jobbig. Förlorade mycket blod så fick inte resa mig upp ut sängen förrän förmiddagen därpå. Då kunde jag knappt gå, svinfärdig och illamående. Tacka gud för att min kämparglöd kom fram där så jag kämpade mig mot mitt mål..att kunna va uppe och umgås med min familj!  Känner att jag missade mycket med Ella som jag velat vara med på tack vare att jag blev sängliggandens. När Andy tog på hennes första kläder, när doktorn undersökte henne..alla sådana saker som jag inte kunde vara delaktig i. Jag grät rätt mycket pga. på tisdagen men nu tänker jag inte på det. Jag njuter av varende sekund jag får se min lilla perfekta prinsessa!